240 byggdes för den civila marknaden, men blev populär även inom motorsporten, inte minst när det gällde standardvagnsracing. 1983 lanserade Volvo en specialmodell av 240 Turbo för denna marknad. Modellen såldes enbart till USA, där många av bilarna gjordes om till vanliga personbilar innan de såldes. Det internationella förbundet FIA krävde att minst 500 bilar skulle tillverkas för att godkänna modellen, och var tveksamma till godkänna Volvos modell. Det är oklart än idag om 500 bilar verkligen byggdes, och vad som i så fall hände med dem. Bland volvoentusiaster fortgår debatten.
Framgångar
240 Turbo var en snabb, lätt och kraftfull modell, även om dess storlek gjorde att den inte var lika lättmanövrerad som vissa andra bilar på banorna. Volvo etablerade sig inte som ett eget stall, utan lät etablerade stall, som Eggenberger Motorsport, köra bilarna. Gianfranco Brancatelli och Thomas Lindström vann European Touring Car Championship 1985 i en 240 Turbo, och Robbie Francevic vann australiensiska mästerskapen 1986, och Wellington 500 samma år, i en bil av samma modell. Segrarna i Guia Race i Macau 1985 och 1986 körde också Volvo 240 Turbo.
Amatörbilen
Efter 1986 blev det inga mer segrar för Volvo 240, åtminstone inte i professionella sammanhang. Volvo drog sig ur standardvagnstävlingarna delvis på grund av den kritik som de fått gällande antalet byggda bilar, men också eftersom de hade uppnått målet med sin tävlingsmodell.
Det var dock inte slutet för Volvo 240 som tävlingsbil. Som en av de mest sålda bilmodellerna i Sverige hade 240 naturligtvis en framtid på folkracebanorna, där den än idag är en relativt vanlig syn. Den används även i banger racing, den brittiska versionen av folkrace. Bilarna som används i dessa tävlingar är ombyggda, och kan se ut som i klippet nedan.